Kärra bibliotek

Igår fick jag jobba, dagen började med att jag faktiskt kom upp klockan nio som planerat och gick en något längre promenad i höstsolväder och sedan åt frukost. Jag mådde finfint och telefonen ringde, det är nästan uteslutande telefonförsäljare som ringer hit (hoppas att nix börjar fungera snart) så jag snuddade vid tanken att helt enkelt låta bli att svara, men jag svarade

- hej, det här är från Kärra bibliotek

- ja, hej

- vi undrar om du skulle kunna tänka dig att jobba här idag

- ja visst!

- okej, det är till klockan sju ikväll och det är bra om du kommer så snart som möjligt

- ja, det är inga problem

Så jag bytte kläder, borstade tänkderna och åkte iväg. Det tar ca 45 minuter att åka vilken väg jag än väljer. Det går att åka via stan, eller via Angered Centrum. Och det var heltrevligt. Jag kände mig avslappnad och hade inga problem med att hänga med. Kände att jag verkligen skulle kunna tänka mig att arbeta på ett bibliotek, precis som jag tänkt tidigare. Det är synd att det är så många som kan tänka sig det och så få lediga platser.

Jag hoppas att de ringer igen.

Suck

Det är segt det här med att vara arbetslös, jag har som krav på mig från soc att jag ska söka minst 15 arbeten varje månad och det har tagit över orken. Att bara skriva en massa ansökningar till jobb jag vare sig vill ha eller kan sätta mig in i och skriva bra ansökningar till känns meningslöst. Meningslöshetskänslor gör inte att jag mår bättre och jag har tappat orken.

Jag har bestämt mig för att denna månad söka de där 15 jobben så fort och så slarvigt som möjligt, utan att det för den sakens skull är överslarvigt. Och jag har nu sökt 8 jobb vilket känns bra. Mer än hälften. Ändå känns det segt eftersom jag hade planerat att söka fem jobb idag och bara har sökt två. Nu är det en halvtimma tills jag ska iväg och träffa en vän och jag vill gärna ha kvällarna fria från jobbigheter av måste-typ.

Jag har tidigare haft ”jag är ledig efter klockan sex” eller liknande förhållningssätt och jag funderar på om jag ska återta det hur det än går. Ingenting blir bättre av att jag stressar hela tiden, även om stressen bara är i mig och inte resulterar i någonting gjort. Men det är svårt, för imorgon behöver jag göra lite grejer som kräver att jag åker iväg och att då samtidigt ha tre jobb kvarhängande från idag känns segt.

Det är skönare att ligga före sin planering än efter den.

Jag ska förresten på en anställningsintervju, på Friskis&Svettis. De ska öppna ett F&S uppe vid Kortedala torg nämligen. Det vore inte helt fel att få det.

Planen för imorgon

är att jag ska söka 20 jobb och gå till psykolog + kör på kvällen. Nu ska jag sova så att jag kommer upp tidigt och hinner med de där 20 jobbansökningarna.

Proffice och socialkontoret

Idag har jag varit på Proffice tillsammans med en vän, vi fick stå i kö, lämna in vårt cv och rekommenderat att vi skulle lägga upp CV:t även på webben. Sen fick vi även våra CV:n granskade och jag fick komplimanger för mitt vilket kändes bra.  Helt plötsligt känns det inte helt omöjligt att få ett jobb. På vägen hem åkte jag förbi Olskrokstorget och köpte garn, planen är att jag ska virka en mössa till mig själv. Eller eventuellt sticka jag har inte riktigt bestämt mig än.

Tillbaka här i krokarna gick jag förbi socialkontoret och bad att få ut beslutsunderlaget för de senaste tre månaderna och det visade sig att jag av någon anledning har fått bidrag för en hyra som är 1000:- mindre än den faktiska. Det konstigaste var att det stod att jag begärt hyra för denna summa, och beviljats. Någonting har alltså blivit fel och det är inte bara jag som är konstig när jag har upplevt det som att pengarna verkligen inte räcker till. Jag undrar om jag har levt på 1000:- för lite ända sen i mars (!?). Ikväll eller imorgon ska jag komponera ihop en överklagan och hoppas på att i alla fall få ett par månaders tusenlappar retroaktivt.

Pengar

Jag tycker att det är jobbigt att bara precis klara mig från månad till månad. Jag lånar pengar för att få det att gå ihop ibland och jag börjar tröttna. Det som stör mig mest är att jag inte kan sätta mig ner och titta över min ekonomi och komma på hur jag ska betala tillbaka det jag lånat och börja kunna spara lite grann. Det går inte att betala tillbaka och det går inte att spara om jag inte väljer att äta billigaste maten och inte gör något extra. Sommaren blev extra tokig eftersom jag fick pengar, tillbaka på skatten bland annat, mitt i en månad och då förväntades spara de pengarna eftersom jag fick lika mycket mindre från soc sen. Jag sparade inte alla pengar och det har nu varit segt att få det på rätsida igen. Det börjar vända, den här månaden har jag bara använt kanske 500:- av nästa månads pengar. Månaden där på kanske jag kan börja känna att det går runt och att jag inte behöver låna i slutet av månaden får att klara det.

Förra året kändes det inte lika paniksvårt att få det att gå ihop. Jag funderar på hur mycket matpriserna har gått upp och hur mycket annorlunda mat jag äter nu, hur mycket dyrare. För det känns som att det i princip bara är mat jag lägger pengar på. Och kanske en eller annan bok, men lånar det mesta på biblioteket.

Ett arbete vore inte fel.

Anställningsintervju

I fredags så ringde en person och frågade om jag ville komma på anställningsintervju för jobbet jag sökt som telefonist för 118 700. Jag blev naturligtvis glad och sa ja. Jag ringde facket och kollade lönenivån, den skulle ligga någonstans mellan 18 000 och 21 000 och att minimilönen enligt kollektivavtalet var ca 16 500. Jag fick rådet att fråga hur mycket de var beredda att ge mig isället för att komma med något förslag. Jag tänkte att jag skulle be om minst 18 000 och började fundera på hur skönt det skulle bli att få lite bättre ekonomi om jag nu fick jobbet. 10 nya telefonister sökte de och jag tänkte att det är ju ganska stora odds att jag får det då. Det kändes bra.

Det var i lördags som intervjun var och jag gick dit, var lite tidig så tittade runt lite i omgivningen först. Det var fint, där fanns en gammal industribyggnad. Jag tycker mycket om gamla industribyggnader, sådana i tegel. Sen ringde jag upp och blev insläppt. Johanna gav ett bra intryck, jag insåg att jag hade haft fördomar om vilken typ som arbetde på sådana arbetsplatser och då även om arbetsledaren. Jag blev positivt överaskad och intervjun var trevlig.

Hon var tydlig med att hon ”inte kunde ha personer som bröt ihop” och det kändes lite jobbigt för jag bryter inte ihop lätt, men jag kan göra det. Att fokusera på att jag inte får göra det brukar inte vara en bra grund, men jag försökte att inte fokusera på det. Jag var positiv och jag tolkade det som att hon var positiv. Och så kom hon till lönen, jag hade faktiskt glömt bort att jag hade tänkt ta upp det själv. När hon pratade om lönen bytte hon sätt att prata på och var väldigt tydlig om att det inte var förhandlingsbart. Lönen var 75:- i timmen på dagtid, lite drygt 80:- på kvällen och 100:- på natten. Det vill säga en grundlön på 12 600:- i månaden. En bra bit under minimiavtalet på 16 500:-. Jag blev skeptisk och visade det, sa att det var lite väl lågt. Hon sa att det var 400 personer som sökt och att hon ”måste ha hungriga personer”. Jag har ingen aning om vad hon menade med det i det sammanhanget. Den association jag fick var att hon behövde folk som inte hade råd att äta som läget var och alltså skulle gå med på en urusel lön. Tror inte att det var så hon menade, men kan inte riktigt förstå hur hon annars menade.

När jag gick till spårvagnen så var jag skeptisk, skulle jag verkligen gå med på en så låg lön? Det är ca 15:- mindre än vad jag tjänade som habiliteringspersonal. I och för sig så tycker jag att habiliteringspersonal är något som kräver bra mycket mer kompetens än att arbeta som telefonist. Men det är ändå inget bra löneläge för outbildade vårdarbetare och nu var detta långt under det. Efter att ha funderat hit och dit så kom jag fram till att jag ändå skulle få 1000-2000 mer att leva på jämfört med försörjningsbidrag och att jag skulle slippa ha kontakt med soc. Jag bestämde mig för att tacka ja om jag fick det och mailade senare på dagen och sa att jag hade bestämt mig för att jag ville ha jobbet, trots låg lön.

Idag fick jag ett mail om att hon gått vidare med andra sökanden och det jag kände mest var trots allt lättnad.

Nu har jag precis mailat facket och gjort dem uppmärksamma på löneläget på den här arbetsplatsen. Det kändes bra och jag hade gjort det om jag fått jobbet också även fast jag då troligen hade bett om att få vara anonym.